På sjukhus

Stackars Lillebror blev alldeles sjuk en dag. Sådan hosta som bara små yttepyttiga Lillebrorsor kan ha. Sigge var störtnöjd! "Åka till doktorn!!" "Äta mäddusiiin!!" Mamman försökte på sitt bästa pedagogiska sätt förklara att det var ju Lillebror som var sjuk och att det nog inte alls rörde sej om att han skulle få någon smaskig, flytande medicin. Lillebror var ju jättesjuk och hade sån hosta och ont i halsen. Sigge: (med sin allra sötaste röst) "Då kan han få plåster på halsen! Med Blixten på!!!" Mamman: "Vi får se... Kom igen nu, vi måste åka!!"
  Mamman, som var sjukt stressad av hela situationen, sjasade in hela familjen i bilen och satte sig bakom ratten. Pappan som var förvånad som få över att han skulle slippa köra, smög sej in i baksätet utan ett pip. "Man vet aldrig om hon skulle ångra sej..." Han var dock en smula irriterad över att han fått lämna sitt kaffe i all hast, så bråttom kan det väl inte ha varit ändå... Barnet andas ju! Lite i alla fall...
  Mamman sladdade ut på den lokala, mycket lilla leden utanför byn. Sigge: "Man får inte söra fort, då kommer polisen och säger aja baja!!" Mamman svarade "Nej, jag vet Sigge, men jag kör inte för fort, jag kör lagom fort!!" och tänkte "Vem f*n har lärt honom det...?"
  Framför mamman kör en man alldeles ovetande om uppståndelsen i bilen bakom. Han har ingen brådska... Alls! Han ska förmodligen på pensionärsträff med de kamrater han har fyllt bilen med. Han räds hur bråttom alla i dagens samhälle verkar ha... Mamman i sin tur använder alla fula ord hon någonsin lärt sej. (Inombords självfallet!!!) "Varför i h*vete måste alla dj*vla kepsgubbj*vlar vara ute på vägarna just nu??? Eller alls förresten??" Pappan tänker: "Undra vad oddsen är för att kunna få sej en kaffe...?" Mamman lyckas till slut få till en halsbrytande omkörning och skriker: "FYRA!!!" Resten av familjen hoppar så högt man kan klara av i en bil. Bältad. "Vad?" Frågar pappan, ryckt ur sina drömmar om kaffe. "FYRA. GUBBAR. MED. KEPS!!! I en och samma bil!!! Det borde inte vara tillåtet!!!" Pappan tänker: "Det är nog inte läge att fråga om det där kaffet nu..."

Framme på sjukhuset ger mamman order till pappan att släppa av henne och Lillebror vid huvudentrén och sedan åka och parkera och ta med Sigge. Pappan påminner henne om att det är hon som kör och hon fräser: "Tror du inte att jag vet det? Annars hade vi väl aldrig kommit fram i tid!!" Pappan tänker: "Kanske inte i tid men utan hjärtinfarkt... Här måste det väl i alla fall finnas kaffe? Om jag bara parkerar snabbt så hinner jag in på Pressbyrån..." Men så minns han tillbaka på ett par tillfällen då de varit på sjukhuset tidigare. Senast då Lillebror skulle ploppa ut. En rar sköterska hade under den (för honom) ganska påfrestande förlossningen frågat om han ville ha lite kaffe. Han hade tittat upp på henne och kunde svära på att det funnits ett svagt sken omkring henne som vore hon en ängel sänd från ovan. Han skulle just till att tacka henne för att han räddat hans liv i denna jobbiga stund då mamman skrikit: "INGET KAFFE!!! ÄR NI SJUKA I HUVET???!!!" Pappan hade fasat för sitt liv och tackat njaaaee till kaffet.
  Gången innan var när de var sena till ultraljudsundersökningen, också detta med Lillebror och han tänkte att de hade ju sett det förr! Visst hinner man med att köpa en kaffe på vägen in...?? De tre dagarna av iskyla och tystnad hemma därefter tydde visserligen på något annat, men han var inte helt säker...
 
Mamman har under tiden hunnit springa in med Lillebror i babyskyddet och anmält dem i receptionen. De har blivit ombedda att sitta ner och vänta. Och det gör de. Familjen väntar. Och väntar. Och väntar. Till slut vågar sej pappan på frågan: "Tror du att man hinner med att köpa en kaffe innan det är vår tur?" Mamman svarar: "Om du tycker att kaffe är viktigare än vår yngsta sons liv så tycker jag att du ska gå och köpa en kaffe..." Pappan som undrar över hur en kopp kaffe skulle kunna påverka grabbens hälsa, överväger att chansa, slänger en (längtansfull) blick mot Pressbyråns milslånga kö och konstaterar att det kommer inte att vara värt det... Trots att han har börjat skaka lite lätt. Han leker lite med tågbanan istället. Själv. För Sigge är inne på ett undersökningsrum körandes en liten åkbil av plast som väsnas nåt fruktansvärt. Ingen av hans föräldrar tar någon som helst notis om detta (mamman är ju utom sej av oro och pappan har rätt så svår kaffeabstinens) förrän en sköterska kommer och frågar om det är deras pöjk?? Mamman tänker: "Nej, det tror jag inte, mina barn är lugna och välartade" men svarar: "Ja, tyvärr, förlåt!" "Eller... Inte tyvärr så alltså... Eller ja... Han är vår hursomhelst!"

När familjen efter 5 timmar på sjukhus, 14 förbrukade leksaker, 113 lästa böcker (några få, om och om igen..) Otaliga tankar om det värsta, samt 0 kaffe, slutligen kan åka hemåt igen har man konstaterat att Lillebror är förkyld och att näsdroppar troligen kommer att hjälpa...